Klippan

Om jag skulle vara du, kanske jag inte skulle läsa det här. Det finns tusen och ett handtag som ropar efter att bli taget så här på våren. Därför inskränker sig mitt läsande mest till Hufvudstadsbladet.

Gårdsplanen skall krattas, blombänkarna förberedas för blomstrande stunder, byggnadsavfall städas undan, bräder sågas, och innomhustak målas, och mycket till. Men allt medan jag gläds över att använda händerna och vandra omkring med två friska ben, vandrar mina tankar på sköna stigar. Jag har funderat mycket på Petrus, klippan, på sistone. Inte enbart installationen av den nya påven har föranlett detta. Påven är ju en Petrus för katolikerna. Nej Petrus har också varit aktuell i Alpha-kursen som pågått under vårterminen. Och då är det den förkrossade, den felande Petrus som har lyfts fram. Petrus som förnekade sin mästare, Petrus som efter det nederlaget hade svårt att över sina läppar få orden att han älskade Jesus med gudomlig kärlek. Och ändå ville Jesus kalla honom klippa, och anförtro honom mycket.

När jag jag har gått på gården och vårstädat har jag fått en ny bild av vad den klippan är. Sent på hösten i fjol fick jag min sandplan omformad. Tom var med grävmaskinen där och grävde bort lera och lade istället fiberduk och grus, och grävde fram en klippa. Tidigare har det synts bara en liten del av berget. Hela berget är inte heller nu framgrävt. Nu är det format som en väg mot ladugårdsdörren. Jag har tänkt att jag skall fortsätta vägen med stenar och grus. I klippan finns sprickor och urgröpningar. Dit tror jag att jag skall plantera stenpartiväxter.

En klippa med sprickor, en klippa som blommar och visar vägen. En predikan i sig!