Jag sitter vid havsstranden. Sensommarkvällen i slutet av augusti är varm och solig. Vattnet ligger nästan spegelblankt. Vindmöllan på andra sidan viken rörs bara litet. En båt hörs nånstans. Skott hörs i fjärran, andjakten pågår. Snart ska vi ta upp nätet som vi lade ut i eftermiddags. Här är det mera andakt än andjakt.
Det här förunderliga scenariot leder tankarna vidare, till Gennesaret i Israel för länge sedan. Men då var det en morgon. Några av Jesu lärjungar har gett sig ut för att fiska, anförda som vanligt av Petrus. När de närmade sig land stod Jesus på stranden. De förstod inte att det var han. De hade inte fått nån fisk. Jesus frågade ”mina barn, har ni ingen fisk”. När de hade svarat ”nej” sa Jesus till dem att lägga ut nätet på andra sidan båten och då fick de 153 stycken. När de kom iland igen hade han frukost ordnad åt dem och utan att fråga förstod de att det var Jesus. Berättelsen finns i Johannesevangliet kapitel 21.
Varför gav de sig iväg? Var det bara att de var hungriga och det mest naturliga för f.d. fiskare var att lägga ut nät? Den den vanligaste tolkningen av deras handlande är att de hade gett upp allt detta med Jesus?
Visserligen hade Jesus under de här två veckorna efter sin uppståndelse visat sig flera gånger för dem, men tänk om det är bluff alltihopa? Missmodiga, våta, trötta, uppgivna och så ingen fångst! Och så han på stranden! Vad säger han? ”Mina barn, har ni nåt att äta, har ni ingen fisk”. ”Mina barn”! Så frågar han om mat! ”Men vi flydde ju, vi trodde inte längre, vi hade gett upp”. ”Och nu sitter vi här vid hans frukostbord”. ”Och det är Jesus, vår Jesus, som vi lämnat allt för att följa – och nu ska vi fortsätta med det, nu finns ingen väg tillbaka mera, det här var sista protesten”. Och det visade de under resten av sitt liv, t.o.m så konkret att alla utom Johannes (som först kände igen Jesus där på stranden) led martyrdöden för Jesus och hans ärende i världen.
Vi har stått vid misströstans strand ibland! Uppgivna! Det blev inte som vi trodde, bönesvaret kom inte på det sätt vi bett om, livet har inte format sig som vi ville, församlingen borde vara annorlunda, - ”nu ger vi oss iväg”. Men Jesus finns kvar. Han talar till oss, han frågar hur vi har det, vi känner igen honom på nytt, hans röst, hans omsorg, han vill bjuda på mat – ”okey, vi kommer tillbaka, vi börjar om, vi följer dig Jesus oavsett vart det bär”. Olof
PS! Under en paus i skrivandet tog vi upp vårt nät. Fångsten var inte 153, men nio abborrar! Det räcker. |
