Den som har gjort en resa har något att berätta. Så sägs det. Och så är det.

I september var vi ett veckoslut i Estland Vi, det var en grupp på tio personer. Vi hälsade på vår församlings vänförsamling och vänner i Estland. För en del av oss var det första gången, för andra var det en gång till - jag kommer inte mera ihåg hur många gånger vi totalt har varit och hälsat på. Kontakten till Estland knöts i början av 1990-talet, strax efter att Estland hade blivit ett självständigt land. Mycket har ändrats sedan dess. Och mycket är lika. Som gästfriheten!

I september var vi ett veckoslut i Estland Vi, det var en grupp på tio personer. Vi hälsade på vår församlings vänförsamling och vänner i Estland. För en del av oss var det första gången, för andra var det en gång till - jag kommer inte mera ihåg hur många gånger vi totalt har varit och hälsat på. Kontakten till Estland knöts i början av 1990-talet, strax efter att Estland hade blivit ett självständigt land. Mycket har ändrats sedan dess. Och mycket är lika. Som gästfriheten!

Det gick inte att ta miste på att de var glada att se oss. Det blev stora kramkalaset genast i hamnen, dit de kom och mötte oss. En självklarhet för dem är att ordna husrum för oss. Och mat och kaffe med sött bjuds det på i så rikliga mängder att man verkligen inte behöver gå hungrig. Nu bor våra husvärdar komfortabelt, men vi har också fått uppleva deras gästfrihet då trångboddheten var en verklighet för dem. Förflyttningen från Tallinn till den lilla landsortsförsamlingen ungefär 90 kilometer ut på landsbygden har alltid gått att ordna. Nu med nyare bilar, tidigare med bilar av årsmodell betydligt äldre.

Ja, den goda viljan har alltid funnits. Och det är väl just det som talar starkast till mej på de här resorna. Och jag inser hur viktigt det är att visa god vilja. Och hur de vardagliga handlingarna som kommer ur hjärtat åstadkommer under och får oss att må gott. Jag insåg hur viktigt det är att också jag visar god vilja, så gott jag kan.

Visst har jag under årens lopp snappat upp några estniska ord som kan vara en bra grundarsenal att ta till under vistelserna i Estland. Men jag kan på inget sätt säga att jag kan estniska. Ändå är det en fantastisk känsla att upptäcka att man kan och vill närma sig varandra - oberoende av språk. Jag kan krama om en gammal tant och se glädjen och tårarna i hennes ögon. Jag får känna hur glad och rörd hon är över att vi har kommit och hälsat på dem. Och jag kan, utan ord, uppleva hennes gudsförtröstan som hållit i alla svängningar i livet. Hennes tro har hållit också under kommunistregimen.

Och vi får uppleva bordsgemenskapen när vi igen en gång får njuta av Elvira-värdinnans goda matlagningskonst. Den lilla handräckningen med att duka bordet kanske inte praktiskt hjälper henne så mycket, men jag får visa den goda viljan och samtidigt växla några ord. Och när vi inte förstår varann så vänder vi på orden. Och vänder igen. Och igen. Och till slut förstår vi.

Och vi får stava oss igenom estniska psalmer som vi sjunger tillsammans med andra kristna. Kristna som bär på samma hopp som vi. Då känns inga gränser, utan vi är ett och samma folk.

Så nog vill jag. Nog vill jag göra det lilla goda som jag kan. Det är det som gör skillnaden mellan uppgivenhet och tillförsikt. Om jag vill finnas till för andra och visa att jag bryr mig, så finns det alltid en väg. Det är den goda viljan som räknas.

Carola